Helg!
Varit en jätte bra helg! Speciellt Fredag kväll då jag fick gråta ut i en väns fam! Känns underbart att veta att jag har en sådan vän jag kan prata dessa känslor med och bara få gråta ut.
Tack för du finns.
Tack för du finns.
Man kan inte vara...
... glad och lycklig när man inte är det...
Helgen har varit en av de bästa på mycket länge! Bara de att det var mycket längre än en helg också! Så sjukt jäkla skönt att bara komma bort ifrån Sunne till sina trogna vänner. Dom som man verkligen kan slappna av och skratta. Man behöver inte bry sig om vad andra tycker och tänker utan bara vara sig själv och ta det lungt...
Men jag kan bara inte går runt och låtsas vad glad och lycklig när jag i själva verket inte är det. Självklart ibland är jag verkligen glad och lycklig över det jag har, som mina vänner. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dem, vet inte hur deprimerad jag verkligen skulle ha varit om jag inte hade haft dem att kunna gå till för att behöva tänka på annat...
Men det finns dessa stunder när man är ensam, även om man är med sina vänner kan man känna denna ensamhet... att man är helt ensam i hela världen, trodds att man har en massa omkring sig. Att bara kunna sluta sina ögon och hamna i en annan värld är nu mera omöjligt. Även om jag varit uppe hela natten med vänner så tar det en stund innan jag somnar. Tankar kommer alltid upp även om jag ständigt säger till mig själv att inte tänka på det.
Att ständigt höra en melodi i hjärnan och genast säga till mig själv att inte tänka på sången... Att alltid få upp tankar när jag hör vissa namn och ord, ständigt får mitt hjärta att hoppa ur balans... Bara en simpel sak som en jäkla vägskylt där det står en ort på... Varför blir det så...
Inte blir det bättre utav att komma till Sunne... känna sig helt ensam och övergiven. Inte en människa på 20mil. Komma in i sin tomma lägenhet och lägga sig i sin tomma säng, helt fri från tankar tills man lagt täcket över än. Bara känna ensamheten... Idag tänkte jag på den där måndagen då jag var hemma i Filipstad... ingen var hemma, bara jag. Dumt nog kollade jag en sak, jag läste och jag grät.
Det var en sångtext så djup, jag tog in allt och jag grät. Jag kunde inte hindra mig själv från att gråta, försökte flera gånger. Kortare stund efter att jag läst kom min mor hem och gjorde iordning lunch åt mig. Jag satte mig och åt men jag kunde bara inte hålla det inne. Jag försvan in på toaletten för att torka av mig tårarna och tvätta ansiktet. På väg tillbaka till matbordet kom det igen. Det gick bara inte att sluta, det gick bara inte att sluta...... det gick bara inte...
Jag kan inte låtsas vara lycklig när jag inte är det....
Helgen har varit en av de bästa på mycket länge! Bara de att det var mycket längre än en helg också! Så sjukt jäkla skönt att bara komma bort ifrån Sunne till sina trogna vänner. Dom som man verkligen kan slappna av och skratta. Man behöver inte bry sig om vad andra tycker och tänker utan bara vara sig själv och ta det lungt...
Men jag kan bara inte går runt och låtsas vad glad och lycklig när jag i själva verket inte är det. Självklart ibland är jag verkligen glad och lycklig över det jag har, som mina vänner. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dem, vet inte hur deprimerad jag verkligen skulle ha varit om jag inte hade haft dem att kunna gå till för att behöva tänka på annat...
Men det finns dessa stunder när man är ensam, även om man är med sina vänner kan man känna denna ensamhet... att man är helt ensam i hela världen, trodds att man har en massa omkring sig. Att bara kunna sluta sina ögon och hamna i en annan värld är nu mera omöjligt. Även om jag varit uppe hela natten med vänner så tar det en stund innan jag somnar. Tankar kommer alltid upp även om jag ständigt säger till mig själv att inte tänka på det.
Att ständigt höra en melodi i hjärnan och genast säga till mig själv att inte tänka på sången... Att alltid få upp tankar när jag hör vissa namn och ord, ständigt får mitt hjärta att hoppa ur balans... Bara en simpel sak som en jäkla vägskylt där det står en ort på... Varför blir det så...
Inte blir det bättre utav att komma till Sunne... känna sig helt ensam och övergiven. Inte en människa på 20mil. Komma in i sin tomma lägenhet och lägga sig i sin tomma säng, helt fri från tankar tills man lagt täcket över än. Bara känna ensamheten... Idag tänkte jag på den där måndagen då jag var hemma i Filipstad... ingen var hemma, bara jag. Dumt nog kollade jag en sak, jag läste och jag grät.
Det var en sångtext så djup, jag tog in allt och jag grät. Jag kunde inte hindra mig själv från att gråta, försökte flera gånger. Kortare stund efter att jag läst kom min mor hem och gjorde iordning lunch åt mig. Jag satte mig och åt men jag kunde bara inte hålla det inne. Jag försvan in på toaletten för att torka av mig tårarna och tvätta ansiktet. På väg tillbaka till matbordet kom det igen. Det gick bara inte att sluta, det gick bara inte att sluta...... det gick bara inte...
Jag kan inte låtsas vara lycklig när jag inte är det....